Barbiehemmet – en inspirationskälla

Hur mitt lite annorlunda barbieintresse startade

När jag för ett antal år sedan gick långtidssjukskriven…så börjar min berättelse. För att korta ned den lite går jag rakt på sak och säger att min kreativa tub var rejält urklämd och behövde fyllas på. Inuti var jag trasig och och behövde finna ro i själen och hitta mig själv igen. Leksaksaffären blev en källa för grundpåfyllning.
Väl i affären mötte mig bara likadana dockor på rad; leende, uppstyltade och i alldeles för obekväma kläder. Till synes helt utan möjlighet att koppla av. Det där slog väl rot i mig – jag kände medlidande för Barbie och hennes stackars väninnor.

Jag valde den mest rörliga Barbiedockan, som var mest lik en liten människa. Hennes kläder åkte av genast vi kom hem. Jag satte henne i min soffa medan jag började leta fram min morfars gamla näsdukar och andra små tygsnuttar.

Den första uppsättningen kläder till Barbie blev de kläder jag själv mest kunde koppla av i – mina odlarkläder från kolonilotten – en fritidsskjorta och ett par snickarbyxor.
Nästa dag satte jag mig att rita hennes hem. Sådant här hade jag egentligen tänkt att syssla med när jag blir pensionär. Men varför vänta med det? Det här var äkta påfyllning av  kreativitet. Just det att det var småskaligt och inte så dignande projekt. Att skapa till Barbie gick fort och gav mig precis vad jag sökte.

Projektet utvidgas så sakteliga
Jag lät sedan en finsnickare göra grovjobbet, våningarna med rumsindelning med hål för dörrar och fönster. Själv ville jag ägna mig åt lister, karmar, målning och tapetsering. Jag inredde sedan med stilrena möbler i dämpade toner som jag snickrade och klädde själv.
Att cykla runt i stan och leta småsaker i min egen takt, samtidigt försöka möta människor på nytt på mitt eget sätt blev en bra början på läkning. Jag snålade med maten och belönade mig med en ny Barbiedocka i månaden. Vartefter flickorna växte i mängd, växte min självbild. De blev små kopior av mig själv i de kläder jag trivs allra bäst i.

Speciellt kostsamt är inte denna ”hobby” då inga större mängder tyg eller annat material går åt då väl bostaden är byggd. Det enda den kräver av dig är att du försöker upptäcka en värld i skala 1:6 – och så lite tålamod förstås!

Alla mina klädmönster finns att köpa.

Välkommen in i den lilla världen och lycka till!